Urinkateter

Tappningskatetrar

Urinavledande kateter är en aktiv behandling och ska ha en känd orsak och vara ordinerad. Ordination ska innehålla indikation och planering av behandlingstid alternativt tid för omprövning av kateterbehandlingen. Upprepad omprövning ska göras om indikation kvarstår vid tillfälle för bedömning. 

Vid förskrivning av urinkateter ingår val av kateter, utprovning och förskrivning av tillbehör som kateterventil, urinuppsamlingspåse och fästanordning. Tillverkaren anger hur katetern ska användas och den ska vara CE-märkt för ändamålet.

Risker

Urinvägsinfektion är den vanligaste vårdrelaterade infektionen och är till 80–90 procent relaterad till behandling med urinkateter. Risk finns också för vävnadsskador såsom ärrbildning i urinröret (striktur), klyvning av urinrörsmynningen (iatrogen hypospadi), smärta, sveda och blödning. Stenbildning är vanligt.

Biofilm är ett lager av bakterier som koloniserar kateterns yta och som kan ändra sin struktur och bli svårare att angripa för såväl immunförsvar som läkemedel.  

Olika kateterbehandlingar

Självkateterisering - RIK = Ren Intermittent Kateterisering. En tappningskateter förs in i urinblåsan med jämna mellanrum. Utförs oftast av personen själv men kan kräva assistans.

KAD = används som begrepp för kvarliggande urinkateter via urinröret. En tvåvägskateter fixeras i urinblåsan med en ballong som fylls med vätska.

Suprapubisk urinkateter är också en kvarliggande kateter som förs in till urinblåsan via bukväggen och fixeras med en ballong som fylls med vätska, det finns också andra varianter av hur katetern fixeras i urinblåsan.

Olika katetertyper

Material

Tappningskatetrar är vanligtvis av plast men finns även av silikon. De flesta har en hydrofil beläggning som drar åt sig vätska. Kateterytan blir då hal och fuktig och kan föras in med låg friktion mot urinrörsslemhinnan. Vid självkateterisering i hemmet kan oftast kranvatten användas, vid vårdinrättning bör sterilt vatten eller steril isoton natriumklorid användas. En del hydrofila katetrar är färdigförpackade med den vätska som krävs. Ytbeläggning finns också som gel. Katetrar utan ytbehandling kräver tillägg av katetergel för att minska friktionen mot urinrörsslemhinnan.

Kvarliggande katetrar (KAD) (Suprapubisk kateter) har latex eller silikon som grundmaterial..De flesta katetrar avsedda för urinröret kan också användas suprapubiskt. Tillverkaren anger om katetern kan användas suprapubiskt.

Latex är gjort av rågummi, materialet är mjukt och följsamt och kan upprätthålla kanalen för avflöde. Latex har också vävnadsretande egenskaper varför dessa katetrar ska ha ett skyddande ytskikt, vanligast är hydrogel, silikon eller PTFE (teflon). Det finns också katetrar med ett hydrogelt ytskikt som täcker ett tunt skikt av ädelmetaller .

Latex med hydrogel: Ytskikt av polymer som absorberar en liten mängd vätska från urinrörets slemhinna och bildar en yta med låg friktion - vilket ger en patientkomfort. Särskilt lämplig vid planerad kateterbehandling över en vecka. Ej lämplig om patienten är uttorkad och kontraindicerad vid överkänslighet mot latex. Ballongen fylls med sterilt vatten.

Latex med silikon: Ytskikt av silikon. Särskilt lämplig vid planerad behandling upp till en vecka. Kontraindicerad vid överkänslighet mot latex. Ballongen fylls med sterilt vatten.

Latex med PTFE (teflon): Ytskikt av teflon. Särskilt lämplig vid planerad behandling upp till en vecka.  Kontraindicerad vid överkänslighet mot latex. Ballongen fylls med sterilt vatten

Silikon består av oorganiska polymerer, baserade på kedjor av kisel. Som urinkateter är materialet något styvare än latex vilket kan påverka patientkomforten. Det finns silikonkatetrar med ett hydrogelt ytskikt för att öka patientkomforten. Tack vare styvheten är kateterväggen tunnare än i latexkatetrar vilket gör att kanalen för avflöde är rymligare. Särskilt lämplig vid planering av behandling över en vecka och vid upprepade urinstopp på grund av grumlig urin.  Ballongen kan fyllas med sterilt vatten som dock diffunderar ut vilket gör att ballongen krymper. Sterilt glycerinmix kan användas i stället, finns ofta bipackad.glycerinmix.

Ytbeläggning med hydrogel som täcker ett tunt skikt av ädelmetaller finns för både latex och silikonkatetrar.  Hydrogelet bildar en yta med låg friktion vilket ger en god patientkomfort. Legeringen av ädelmetall har en galvanisk effekt som syftar till att minska risken för biofilm, bakteriuri och utvecklad urinvägsinfektion. Katetern är lämplig vid återkommande urinvägsinfektioner och vid återkommande stopp i katetern. Utvärdering av effekt bör göras efter flera månader med adekvata kateterbyten.

Storlek

Katetern bör vara tunn för att ha så liten påverkan som möjligt på urinrörets slemhinna, men tillräckligt stor för att ge god avrinning. Anges i Charrière (Ch) vilket grovt räknat är detsamma som omkrets i millimeter. Standardgrovlek för vuxna är Ch 12, 14 och 16.

Längder

Kvarliggande katetrar och tappningskatetrar finns i olika längder.

För män, vilkas urinrör är 20 – 30 centimeter krävs katetrar som är cirka 40 centimeter.
Kvinnor, vilkas urinrör är cirka 5 centimeter kan ha en kortare kateter. Korta kvarliggande katetrar är 20 – 25 centimeter långa medan tappningskatetrar finns så korta som 7 centimeter.

Spetsar

Nelatonspets: förstahandsval och vanligast för både kvarliggande katetrar och tappningskatetrar, rak och mjukt rundad med två hål på var sin sida om kateterns spets.

Tiemannspets: en svagt böjd och avsmalnad spets som kan underlätta införandet för män och pojkar då katetern lättare följer urinrörets kurvatur. När katetern förs in ska den böjda spetsen vara riktad uppåt.

Oliv/kulformad spets: finns som flexibel. Kan underlätta införande av katetern.

Andra kateterspetsar såsom Couvelaire, Whistletip och Coudé är specialutformade för urologiskt bruk. 

Tillbehör kateterbehandling

Vid förskrivning av kateter väljs även tillbehör, exempelvis urinuppsamlingspåse och fästanordning.

Kateterventil kopplas till kvarliggande kateter, KAD såväl som suprapubisk kateter, när urin får lagras i blåsan. Ventilen öppnas för urintömning vid kissnödighet alternativt var 3:e till 4:e timme, urinvolymen bör inte vara mer än fyra deciliter. Genom den intermittenta tömningen, ofta kallad blåsträning, kan urinuppsamlingspåse undvikas och urinblåsans normala lagringsfunktion bibehållas. Kateterventiler finns i olika utformningar och kan i öppet läge kopplas till urinuppsamlingspåse, exempelvis nattetid.


Senast granskad 2021-09-20