Mätning av residualurin är ett mått på blåstömningsförmågan. Mätningen utförs helst med en blåsscanner/ultraljudsapparat omedelbart efter att personen har tömt blåsan i lugn och ro. Den kan också göras med en kateter som förs in i blåsan efter urintömning. All kateterisering är dock en invasiv åtgärd med risk för urinvägsinfektion. 

Residualurinen kan variera varför flera mätningar kan behövas. Det är viktigt att den som utför undersökningen har kunskap om metoden. 

Mängden residualurin bedöms i förhållande till den mängd som den enskilde kissat innan blåsskanningen. Resultatet ska ställas i relation till patientens situation och besvär, tex: grunddiagnos, urinläckage, njurfunktion, tömningsfrekvens och eventuella urinvägsinfektioner. 

Bedömning av mängden residualurin bör normalt göras tillsammans med ansvarig läkare. Handläggning enligt lokalt vårdprogram/behandlingslinje.

Referens
Hellström A-L, Lindehall B. Uroterapi. Lund:Studentlitteratur;  2006

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering. Godartad prostataförstoring med avflödeshinder, en systematisk litteraturöversikt [internet]. Stockholm; 2011. (SBU-rapport 209). Hämtad från: www.sbu.se

Abrams P, Cardozo L, Khoury S, Wein A, editors. Incontinence: 5th International Consultation on Incontinence [internet]. Plymouth; 2013. Hämtad från www.icud.info/PDFs/INCONTINENCE%202013.pdf